fick vi ta i morse. Vi är tvingade att flytta på Vilja. Smulan kom och var dyngsur, hade inte varit inne och ätit på ett par dygn. Snuttis har heller inte varit inne och ätit. Hon ligger bara ute och är jättesur, vänder demonstrativt ryggen till mej, vill inte prata med mej! Vi vill definitivt inte riskera att de ger sig iväg till någon annan.
Det var bara att fatta det beslutet att Vilja kan inte vara kvar. Kollade med Eva. Var det OK att min arbetskamrat fick ta över henne? Fick klartecken från Eva, så det bar iväg till Österäng med lilla gumman med tillbehör. Detta var inget kul kan jag säga, men det var ett val. Kan inte låta våra andra katter lida för att en ny skulle vara här. Smulan och Snuttis är trots allt de som går först. Det känns faktiskt för jävligt och jag bara gråter för att det blev så här. Som vi längtat efter lilla Vilja!!!!!!!!!! Så gosig som hon har varit mot oss och så lekfull och busig. Den damen vet var skåpet ska stå.
Hoppas hon nu får det riktigt bra i sitt nya hem, om inte så måste Helen höra av sig till mej för då får vi försöka lösa detta på nåt annat sätt. Vilja ska ha det bra!!!!!!! Hennes liv började med ett helvete.
Fy fasen vilken dag, den vill jag inte ha tillbaka!!!!
4 kommentarer:
Äsch, strulade till sig med kommentaren.
-------------
Usch och fy. Din stackare, eller era stackare ska man väl säga. Förstår att det var ett tufft beslut att lämna bort lilla Vilja, men du gör det ju för alla katters skull, även Viljas. Fast hur länge har hon bott hos er? Det behövs kanske lite mer tid bara? Jag vet att när jag skaffade Sippo så spöade han upp min dåvarande katt i två veckor innan de blev kompisar.
När Snuffe kom hem från djursjukhuset, så vägrade Sippo vara i närheten av honom på över en vecka. Så fort de kom i närheten av varandra så blev Sippo galen. Det räckte med att jag hade klappat Snuffe och närmade mig Sippo, för att åka på en utfräsning. Fast du vet ju bättre hur du ska göra eftersom du är den som är med kissarna.
Stackare, jag vet precis hur det känns. Tog själv hem en jättefin katt från Södertälje Katthem där jag jobbar som volontär, för ca 3 år sedan. Min Viktor, som vi då hade haft i ca 8 år reagerade ungefär som dina katter. Det var världskrig här hemma i 3 månader. Viktor vägrade komma in så jag fick bära in honom på kvällarna. Till slut tog jag hem en djurkommunikatör som sa att Viktor sagt att "Bruno måste bort". Då hade hon sagt att "det kanske är du som får åka bort istället". Då hade Viktor svarat "I så fall får det bli så". Jag förstod att det inte fanns nåt hopp, men jag ville inte att Bruno skulle behöva åka tillbaka till katthemmet. Efter livligt sökande ett par veckor hittade jag ett kanonhem till honom, där han nu bor och har det jättebra. För ett par månader sen skulle jag med en av katthemmets katthonor till veterinären. Hon skulle ha medicin så jag tänkte att jag tar med henne hem så får hon vara i ett eget rum, så inte Viktor störs. MEN, döm om min förvåning när Viktor tyckte hon var helt OK. Så nu bor hon också här. Kattkemi, antar jag. Huvudsaken är ju att Vilja får det bra i sitt nya hem. Hoppas det blir så.
Fy vad jobbigt. :-(
Skicka en kommentar